Djurlivet

Havsörn (Haliaeetus albicilla)

Havsörnen är vår största rovfågel. Den har varit nära utrotning två gånger under 1900-talet men finns numera återigen häckande i en stor del av landet. Artens biotoper finns i huvudsak nära vatten, där den söker det mesta av sin föda – oftast fisk och sjöfåglar. Men havsörnen utnyttjar också mycket kadaver, framför allt under vintertiden, och kan då ses i vilka biotoper som helst när den söker föda. Havsörnen är över huvud taget väldigt synlig där den finns, till skillnad från sin avlägsna släkting kungsörnen som är mycket diskretare i sitt uppträdande.

Vår största dagrovfågel med ett vingspann på mellan två och två och en halv meter. Från fem års ålder (könsmogna) är dräkten jämnt brunfärgad med ljusare hals och huvud, gula ögon och näbb och vita stjärtfjädrar. Yngre individer är mörkare med nästan svart huvud-hals, mörkbruna ögon och svart näbb (1-2 år), brokigare bruna kroppsfjädrar med svarta och vita inslag och mörk stjärt. En successiv övergång mot den vuxna fågelns dräkt sker under tredje-fjärde levnadsåret då ögonen börjar ljusna, näbben övergår i grågult mot gult, stjärtpennorna får mera vitt och kroppsfjädrarna blir en blandning av brokiga mellanårsfjädrar med vita inslag och mera jämnbruna fjädrar. Fjädrarna hos våra örnar byts successivt, utdraget över några år, vilket gör att dräkten innehåller en blandning av fräscha, nyanlagda fjädrar och äldre slitna och blekta fjädrar.

I flykten är havsörnen karaktäristisk med sina långa och mera jämnbreda vingar än kungsörnen, och med hals-huvudpartiet lika långt framskjutande som stjärten baktill. Kungsörnen har kortare hals och mindre huvud och näbb, och proportionellt betydligt längre stjärt (mera vråk-lik). Unga havsörnar har längre vingpennor och stjärtpennor än äldre fåglar vilket gör att de kan se ännu större ut, och mera gam-lika ut. Flykten är ofta tungt vevande med ganska grunda vingslag, omväxlande med glidflykt. Havsörnen är en suverän segelflygare som kan ligga på nästan orörliga vingar högt i skyn, med handpennornas spetsar spretande som långa fingrar.

Kungsörn (Haliaeetus albicilla)

Kungsörnen är en av de största rovfåglarna i Europa. Den är 80 till 93 cm lång med ett vingspann på 185 till 220 cm. Som de flesta rovfåglar är honan större än hanen. Honan väger ca fem Kg och hanen ungefär fyra Kg.
Kungsörnen har en mörkbrun fjäderdräkt och vuxna fåglar har gråa insalg på kroppen och vingarna. Ungfåglar (upp till sex år) har vita fält på vingarna och stjärten är vit med ett svart ändband. Oavsett ålder har kungsörnen en gyllengul hjässa och nacke. Det finns fem eller sex olika underarter beskrivna som skiljer sig i storlek och färg.
Man hör sällan kungsörnen men hanen har ett falkliknande läte medan honan har ett vissland läte.
Kungsörnen är långlivad och den äldsta kända individen blev 32 år. Den lägger ett till två ägg och ibland till och med tre ägg i ett risbo som den bygger i ett träd eller på en klippa.
Äggen ruvas i ungefär sex veckor och ungarna blir flygga efter ungefär tio veckor. Ungarna matas i boet men även i en eller två månader efter att de lämnat boet.
Födan varierar beroende på livsmiljön. I fjällen är dal- och fjällripa huvudfödan medan kungsörnarna i skogslandskapen i huvudsak lever på skogshare, tjäder och orre. Kungsörnen äter också änder, kråkor och andra medelstora däggdjur och fåglar. Även kadaver är en viktig födoresurs.
Kungsörnen finns på norra halvklotet och i Sverige främst i Norrland där 90% av beståndet häckar. Förekomsten i Svealand och Götaland består av fåtaliga bestånd förutom på Gotland där Kungsörnensbeståndet är tätt i jämförelse med andra platser i Sverige och världen. I Sverige är den årliga föryngringen mellan 88 och 235 lyckade häckningar. Häckningsframgången är mycket beroende av sorktillgången.

Dovhjort (Dama dama)

Dovhjorten fanns en gång i hela kontinentala Europa men är introducerad i Sverige för nära 500 år sedan. Dovhjorten förekommer i flera färgvarianter. I mogen ålder har den också tydlig könsprägel, bland annat i form av hanens kraftiga horn och större kroppsstorlek.

Dovhjorten kan variera kraftigt i utseende och går från vit till mörkt brun och den senare anges ofta som svart. Den mest kända röd-bruna formen med vita prickar över rygg och flanker, är den naturliga färgvarianten och övriga är ett resultat av tidigare riktad avel i fångenskap. Få vet att även den svarta formen av dovhjort har prickar, men i så dov grå ton att dessa anas bara på mycket nära håll. I vinterpäls försvinner prickarna och såväl den röd-bruna formen som den svarta närmar sig varandra i en mörkbrun färg utan synliga prickar, men med skillnaden att den på sommaren rödbruna dovhjorten får en tydligt ljusare buk i vinterpäls än den svarta.

Kronhjort (Cervus elaphus)

Kronhjorten är vårt största hjortdjur näst efter älgen. Den har höga ben, långsmal kropp och en lång, slank hals. Hjortarna (handjuren) har stora greniga hornkronor. Vuxna hjortar har en mankhöjd på 120-150 cm. Storvuxna hjortar kan väga 250 kg medan hindarna ligger på cirka 130 kg (levandevikter).

Sommarpälsen är kort och övervägande rödbrun på kronviltet, med en ljust gulbeige ”spegel”. Vinterpälsen är längre och mer mörkt gråbrun. Hjorten ger generellt ett mörkare intryck är hin-den. Den har vintertid en lång, raggig, manliknande päls i mör-kare ton och en mörk lockig pannlugg samt en helt svart buk.

Under brunsten ger de sig till känna genom att bröla med ett dovt, råmande läte. Kalven är rödbrun med vita fläckar fram till ca två månaders ålder.

Hjortens horn fälls från slutet av februari till böran av mars. Nya horn anläggs under våren – sommaren och fejas i juli. Storlek och taggantal ökar successivt med hjortens ålder. Taggarna ut-ecklas fram till 6 års ålder, därefter blir hornuppsättningarna grövre – som grövst är de på 10-14 år gamla hjortar. I Sverige ser man sällan hjortar med större hornkronor än totalt 14 taggar.

Gråhäger (Ardea cinerea)

84 – 102 cm. Vingbredd 155 – 175 cm. I huvudsak grå på ovansidan och vit eller ljusgrå på undersidan. Flyger med kupade vingar, och framifrån syns då vita fläckar på vingknogarna. Flyger med indragen hals, och även när den står har den ofta halsen krökt. Sitter gärna i träd.Förväxlingsrisk: Tranor sitter praktiskt taget aldrig i träd. Både stående som flygande tranor har oftast en rak hals. Tranan har en yvig plym som döljer stjärten.Finns: Häckar mest i södra delarna av Sverige. Undantag är Öland och Gotland där den uppträder mer sporadiskt.
Häckar mer sällsynt i mellersta Sverige.Äter: Fisk, grodor, vatteninsekter, maskar och ibland även sorkar och möss.Läte: Ett ljudligt hest kraxande ”kah-ährk”.Häckar: Trivs bäst tillsammans i större eller mindre kolonier. Boet byggs oftast högt uppe i ett träd, men det kan även duga med lägre buskar, i vassen eller sällsynt på marken.

Vildsvin (Sus Scrofa)

Vildsvinet är efter tvåhundra års frånvaro åter tillbaka i de svenska skogarna. Arten har en lång historia i Sverige som började för mer än 8 000 år sedan. Vildsvinet utrotades och uppgick i tamsvinsstammen, men återinfördes i hägn. Efter rymningar under 1970- och 80-talet har de på nytt fått fäste i vårt land. Stammen har ökat snabbt i sydöstra och södra delen av Sverige.Vildsvin är skygga och och ses sällan i dagsljus. Spåren de lämnar efter sig är lättare att upptäcka. De bökar i marken i jakt på ätbara växtdelar, skrubbar sig mot träd och sölar sig i lergropar.

I vissa områden kan deras aktivitet leda till skador på träd och grödor. Men bökandet gynnar också spridningen av många växtarter och kan leda till en snabbare näringsomsättning i skogsmarken. Vi har skyddat banan mot vildsvin med hjälp av elstängsel och färister.

Fasan (Phasanius colchicus)

Fasanen finns nästan bara i jordbruksmark och i trädgårdar. Arten minskar i Sverige då jordbruket blir mer intensivt. Fasanen är populär bland jägare och arten fördes in i Sverige på 1800-talet.

Fasantuppen lämnar sällan några tveksamheter om arttillhörigheten. Fasanhönan kan möjligen förväxlas med andra fält- och skogshönsarter. I uppfloget syns dock den långa och spetsiga stjärten (inte lika lång som hos tuppen) vilken saknas hos andra skog- och fälthönsarter.

Tuppens spelläte som framförallt hörs under vår och försommar kan beskrivas som ett tvåstavigt bullrigt kacklande ”Kaak-paak”. Tuppen kan också höra ett bullrande flaxande med vingarna ofta i samband med spellätet. I uppfloget hörs ofta diverse kacklande läten.

Fasanen har sin ursprungliga och naturliga utbredning i Östra Asien. Den har inplanterats i olika omgångar till Sverige, men blev en del av den vilda faunan först för ungefär 100 år sedan. Idag finns Fasanen norrut upp till en linje mellan norra Uppland och Göteborg.

Fasanbeståndet minskade betydligt under efterkrigstiden troligen som en följd av industrialiseringen av jordbruket. Minskningen har avtagit något under de senaste årtiondena och 1999 uppskattas det svenska beståndet till 25 000-100 000 par i landet.

Fasanen tillhör gruppen fälthöns, vilket talar om att den, åtminstone i Sverige, hör hemma i odlingslandskapet. Fasanen håller helst till i ett mosaikartat landskap med omväxlande träddungar, våtmarker och öppna ytor.  Fasanen äter en varierad föda bestående av olika växtdelar, frön av ogräsarter och smådjur. De små kycklingarna är helt beroende av animalisk föda (små insekter).

Fasanen är en stannfågel och flyttar normalt maximalt några kilometer mellan vinterbiotoper och häckningsområden. Den är ofta polygam (tuppen har flera hönor) och lägger i medeltal 10 ägg i kullen. Alla fasanhönor deltar inte i häckningen, särskilt inte om de lever tätt tillsammans. Äggpredation från framför allt kråkfåglar är omfattande. Vintertid är duvhöken den viktigaste predatorn.

De viktigaste begränsande faktorerna för fasanstammen är sannolikt rävens predation (vår och sommar) och födobrist (vinter)

Kanadagås (Branta canadensis)

Kanadagåsen är Sveriges största gås (vingbredd 160-185 cm, vikt upp till 4,5 kg). Den troligaste förväxlingsrisken är vitkindad gås. Den vitkindade gåsen är dock betydligt mindre (vingbredd 130-155 cm), har betydligt kortare hals (kanadagåsen svanlikt lång hals), har silvergrå inte brun rygg och ett helt annat läte (ett skällande pack, pack). Den vita kindfläcken kan variera i storlek hos bägge arterna och det är inte helt ovanligt med helt vit kind hos kanadagäss.

Kanadagåsen är också känd för att bilda hybrider (mellan-artskorsningar) med de flesta andra gåsarter även om detta är ett ovanligt fenomen. Den vanligaste korsningen är med grågås men hybrider finns också rapporterade med snö-, strip-, vit-kindad-, säd-, bläs- och fjällgås. Dessa hybrider blir något av ett mellanting av de olika arterna och kan se mycket märkliga ut.

Grågås (Anser anser)

Grågåsen kan vara svår att skilja från andra gråa gäss. De bästa artkännetecknen för grågås brukar vara den kraftiga och enfärgat orangerosa näbben, orangerosa ben och de ljusa vingovansidorna. Förväxling gentemot de andra gråa gässen kan uteslutas genom följande karaktärer:Sädgås: Svart teckning på den betydligt klenare näbben. Inga ljusa vingovansidor.Bläsgås: Vit bläs vid näbbroten. Svarta fläckar på buken. Markant mindre. Lätet. Den kanske främsta förväxlingsrisken gentemot grågås ligger hos unga bläsgäss då de saknar vit bläs vid näbbroten såväl som svart teckning på buken. Notera dock förhållandevis liten näbb, klen kroppsbyggnad jämfört med grågås, inga ljusa vingovansidor, storlek och läte.

Textfakta: Jägareförbundet och Kungsörn Sverige